Recensioner


Alla - 2013 - 2010 - 2009 - 2008 - 2007 - Inget datum
 

2013-08-28

”(…)Det är ett bra och genomarbetat album men som det så ofta kan bli kommer låtarna ännu bättre till sin rätt på en scen. Det känns som om de skrivits för att framföras inför en publik, inte stanna kvar i låtskrivarkammaren. Det är inga problem, vare sig för Malin Foxdal eller de musiker hon valt att spela med; tillsammans får de till en skimrande ljudbild dominerad av stränginstrument och, allra mest, Foxdals rena och starka, och ibland folkmusikornamenterade, stämma.(…)”


Dan Backman, Svenska Dagbladet

2013-08-28

"(...)Bluesen och countryn dröjer sig kvar på Lång väg hem, som är hennes första fullängdare med enkom egenskrivna låtar, men här mer subtilt. Hon rör sig lätt och ledigt i en genre som är vissång och stålsträngad country med en fernissa av pop. Det är enkla och balanserade låtar som bärs fram av Malins pipa. En skiva som leder hem."


Moa Fahlander, Dalarnas Tidningar

2013-08-21

”Ömsint och personligt

(...)Hennes ömsinta, känslonära sånger har sina uppenbara kvalitéer, i de småskaliga gesterna och den finlemmade rösten som ett mycket personligt uttrycksmedel.”(...)


Ulf Gustafsson, Uppsala Nya Tidning

2013-08-21

”(...)Malin Foxdals musik på nya albumet är drömsk och framför allt alla stränginstrument tar sig in vårt innersta. Sångerna är vackra, vemodiga och fyller mitt inre av bilder och känslor. (…)Musiken är väldigt behaglig men samtidigt oförutsägbar, även om det är mycket kända tongångar är det ändå högst personlig musik.”


Rosemari Södergren, Kulturbloggen

2013-08-21

”(…)att hon behärskar det amerikanska arvet och inte sitter fast i den svenska folkmyllan utan har förmågan att blanda de båda världarna. Hon har en stark, men känslig röst och hennes mandolin-, piano- och keyboardspel får stor draghjälp av dobros, fioler och mest ballt; Clas Yngströms distade wahwahorgasm till outrosolo i ”Har du lämnat allt? Dessutom håller Foxdals nakna, öppna texter samma klass som Sofia Karlssons och om Falubördiga Foxdal turnerar järnet med det här har hon definitivt möjligheten att också fånga in en stor fanskara.”


Erik Süss, Arbetarbladet

2010-04-16
"(...) Märta, som Birgit Carlstén inte bara ger ett oförglömligt ansikte utan också repliker så vassa att man nästan tycker sig se revorna i taket. (...) folkvisestuket i Malin Foxdals späda röst gör hennes Karin värd att höra på (...) Jonas Åhnbergs konster som narren Herkules är kul att titta på. (...)
Carl-Gunnar Åhlén, SvD

2010-04-16
"Med utgångspunkt i Ture Rangströms märkligt arkaiska, expressiva tonspråk har Jonas Nerbe och StockholmsMusikTeater skapat ett slags musikaliskt drama (...) Som Erik XIV gör Jonas Nerbe ett närgånget studium av kungen och Lars Bethke en auktoritativ tolkning av Jöran Persson. Malin Foxdal som Karin Månsdotter framstår som den osäkra men starka unga flicka hon förväntas vara, medan Birgit Carlstén med matriarkal pondus ger relief åt Märta Sture. Cirkusartisten Jonas Åhnberg som hovnarren tar dock hem de flesta poängerna med sina distanserande konster och underfundiga repliker. (...)
Jan Kask, UNT

2010-04-16
"(...) Här uppstår också ett förtroligt vänskapsband med publiken som Jonas Nerbe är en mästare på att skapa. (...) medan narren Herkules (Jonas Åhnberg)  snyggt skissar fram tidsandan i skarven mellan medeltid och renässans. (...) Birgit Carlstén dubblerar som ärkefienden ´Kung Märta´ och Eriks mentor Dionysius Beurreus. Hennes barska framtoning och ruffiga sångstil kontrasterar mot Malin Foxdals fina folkton som Karin Månsdotter. (...)
´Erik´ är en pigg och sevärd uppsättning, där historiska fakta varvas med moderna berättargrepp."
Johanna Paulsson, DN

2010-04-15
"Foxdal imponerar.
(...) Malin Foxdal har en fin röst och ger rollen som Karin Månsdotter tydliga folkvisetoner. Med den fina insatsen i kammaroperan Erik erövrar den breda sångerskan ännu en genre. (...) Jonas Nerbe är tekniskt skicklig i titelrollen Erik (...) Mer modern är i så fall Lars Bethke som den kalle, oberörde Jöran Persson. Han förkroppsligar en annan typ av makt än kungens, nämligen den streberaktige demokratens. (...)"
Hedvig Weibul, Falu Kuriren

2010-03-01
"(...) Malin kompas av ett helt briljant band med Esbjörn Hazelius, Emma Reid och Mattias Pérez i spetsen. Hon sjunger med känsla och det är fina låtar hon har valt. (...) musiken är helt enkelt strålande!"
Peter Ahlbom, Spelmannen

2010-02-26
"På Nattfjäril lyckas Malin Foxdal med konststycket att ge nytt liv i Gillian Welch redan superba sånger, här med svenska texter av Malin själv. Hennes ljuva stämma, förtrollande vacker och klar som en fjällbäck, passar utmärkt till Welchs musik, men ger också, tack vare hennes rötter i svensk folkmusik, låtarna en ny dimension. Och det är främst detta lyckade möte mellan nordisk folkton och amerikansk folk som ger skivan ett berättigande och gör den till mycket mer än ordinär coverplatta. Till sin hjälp har Foxdal ett gäng eminenta folkmusiker som väver samman allt till en bedårande vacker musikalisk fond som sjuder av liv."
Dan Marklund-Piteåtidnigen

2010-02-16
"Musik främst av Gillian Welch och David Rawlings, kärleksfullt och elegant överförd till svenska av den allt bättre Malin Foxdal, som här verkligen gjort den till sin. Inga övertoner, bara den självklara musikalitet och jordton som också alltid präglat Welch.
Den lika flinke som flitige Esbjörn Hazelius, utsökt på alla sorters stränginstrument, Emma Reids fiol, ja, spelet är gott på alla händer. Heja Foxdal."
Betyg: 4

Ulf Johansson, Göteborgs Posten

2010-02-09
"Som jag har väntat på Malin Foxdals andra soloskiva! Här är den nu och resultatet är kongenialt och genialt! Skivan Nattfjäril har allt; superbra musiker, underbara texter och arrangemang som berör, proffsigt konvolut och självklart den mångsidiga Foxdals uttrycksfulla sång. Hennes röst förmedlar en naturlig varm innerlighet och självklar äkthet i denna sammansmältning av svensk och amerikansk folkmusik, som är Foxdals eget unika signum. Jag hörde henne på Stallet i Stockholm för några år sedan då hon turnerade med sin kritikerrosade debutskiva Jag längtade (2007). Visst är Foxdal en naturbegåvning på scen i både folkton och Bellman, men det var hennes personliga tolkningar på svenska av den amerikanska sångerskan Gillian Welch låtar som verkligen grep tag om hjärtat. Särskilt den sorgliga historien om Annabelle, som Malin nu framför med samma starka närvaro på skivan. ´Foxdalsoundet´skapas förstås också tillsammans med några av Sveriges bästa folkmusiker, Esbjörn Hazelius såklart, Emma Reid, Mattias Pérez, Olle Eriksson, samt extrahjälp av Magnus Zetterlund och Anna Foxdal. Nattfjäril är en ren njutning av en artist som hittat hem!"
Alexandra Ullsten, Lira

2010-02-09
"Malin Foxdal sjunger några av Gillian Welchs och David Rawlings bästa visor på svenska i egna, luftigt ljusa arrangemang. Respektfulla låtlån vävs till ett sympatiskt dräkttyg som sveper sig runt en blandning av svenska, amerikanska och keltiska folktoner. Musiksömmarna är välsydda med den värme som strömmar genom Malin Foxdal och hennes fem proffsigt skapande musikkamrater. Nattfjäril flyter fram på en ström av ljuv sälta."
Lars Åbom, Östgötacorrespondenten

2010-02-08
"(...) Malin Foxdal har lyckats bra med sina föresatser. Hon har skrivit sångbar lyrik på svenska som står i paritet till Gillian Welch originaltexter. Här och var översätter hon rakt av som i låten ”Allt är fritt nu”. Det är en svidande anklagelse mot den gratiskultur som breder ut sig i fildelningens namn. ”Allt jag gjort får nån annan ta åt sig äran för”.
Malin Foxdal omger sig med en oerhört kompetent grupp av musiker. (...) Arrangemangen ger utrymme för spontanitet i uttrycken (...)"

Ulf Lundén, Dalademokraten

2010-02-05
Bäst just nu - enligt Magnus Eriksson - Rootsy

"Folksångerskan Malin Foxdal gjorde fin folkrock med gruppen Electric Folk för ett tiotal år sedan. Hon har sjungit akustisk blues med Clas Yngström, och hon gjorde en mycket bra skiva med a cappella-gruppen Irmelin häromåret. För ett par ett år sedan kom också hennes solodebut, »Jag längtade« (www.rootsy.nu/recension.php?id=778).

 Redan där präglades Malin Foxdals musik av en genomtänkt stilintegration. Koraler och folkvisor blandades med Dan Andersson-tolkningar och annat material där arrangemangen vackert integrerade country och deltablues med folkmusiken.

På sin nya skiva »Nattfjäril« för Malin Foxdal sin integrativa estetik ännu ett steg. Skivan domineras av Gillian Welchs sånger, med svenska texter av Malin Foxdal. Men där finns även några spår som spränger Gillian Welch-ramen, som »När du går« (den traditionella »Your Long Journey«) med utsökt stämsång och »Sång om en dröm« i en a cappella-version där Malin och Anna Foxdal tolkar sången än mer lågmält än Amazing Rhythm Aces original, alltså »The Beautiful Lie« från »Stacked Deck«. Det låtvalet är ännu vanskligare än Gillian Welch-originalen.

Men vanskligt eller inte, Malin Foxdal har gjort ännu en makalöst bra skiva. Hon sjunger genomgående med en folksångsteknik, med några få eftergifter till ett kommersiellt mer gångbart vistänkande. Malin Foxdals röst ramas in av sparsmakat precisa insatser av musiker som Esbjörn Hazelius (cittern, oktavmandolin och gitarr), Mattias Pérez (dobro, mandolin, tolvsträngad gitarr), Magnus Zetterlund (mandoliner) och violinisten Emma Reid. Allt komp utgörs av sträng- och stråkinstrument, vilket ger en öppnare ljudbild där rösterna får expandera samtidigt som de bevarar sin skarpskurna konkretion.

Så fogar Malin Foxdal in Gillian Welchs sånger i ett eget, musikaliskt universum. Sånger som »One More Dollar«, »Annabelle«, »Barroom Girls«, »Everything Is Free« och »Elvis Presley Blues« växer organiskt in i nya sammanhang, där cittern, dobro och nordisk folksång ger nya ramar och skapar en ny helhet. Det visar vilka möjligheter sångerna rymmer; de kan realiseras i nya kontexter i en tolkningsprocess som skapar ständigt ny aktualitet och tolkar nya erfarenheter.

Malin Foxdals egenartade tolkningar är bara början på det betydelseskapandet."

Magnus Eriksson, Rootsy

2010-02-05
"Välutbildade och mycket begåvade sångerskan Malin Foxdal är tillbaka med en smakfull mix av svensk, amerikansk och keltisk folkton. Hon gör sina personliga och välformulerade tolkningar av den amerikanska sångerskan och kompositören Gillian Welch. Det är mjuk country, rivig bluegrass och svängig brittisk folkmusik. Malin har en säker och njutbar röst och hennes välgjorda arrangemang klär musiken till fest med lite ovanliga instrument som mandolin, cittern och dobro. Jag tänker lite på Turid när jag hör Malin. (...) En eloge också till skaparna av omslaget, det snyggaste jag sett på år och dar."
Betyg: 4 tändstickor
Bo Levander, Jönköpingsposten

2010-02-05
"(...) Den är personligt formad, skir och kantad av smärta och livsöden (...)"
Stefan Forsberg, Sundsvalls Tidning

2009-07-10
"(...) Torsdagkvällens konsert bjöd på en härlig mix av både folkmusik och visa kryddad med bluegrass, country samt med ett stänk av blues från Mississippideltat. (...) man slås direkt av soundet som Malin Foxdal och bandet frambringar, det låter ameriaksnkt men ändå med det svenska i i grunden. Det här är ju bra, mycket bra, tänker jag. När sedan en visa från Äppelbo blir till en kvidande blues med skönt musnpel av Magnus Zetterlund, då är jag såld. Förutom dalalåtarna finns en del Dan Andersson, Bellman samt Taube på repertoaren, alla med lekfulla och fräscha arrangemang, men framförda med lyhördhet, scennärvaro och finess. (...) Malin Foxdal har en röst som berör och en utsrålning och scenglädje som får alla att bara vilja ha mer."
Mats Norin, Hälsinglands Tidning

2009-03-17

”Sångerskan Malin Foxdal har ett rutinerat, lyhörd band som vågar ta ut svängarna och de små, subtila nyanserna i sin musik. (…)Tillsammans har det här gänget lyckats skapat ett alldeles eget uttryck, ett effektivt och mjukt berättarvapen. Intelligent, innerligt och dramatiskt berättande, suger och drillar Malin fram berättelser och dikter ur visskattekistan. Starka bilder och känslor, brottstycken ur vardagsliv i fornstora dar levereras i ett udda teamwork med musikerna. Malins rena, nyanserade stämma fungerar som ett huvudinstrument i en komplett ljudbild. Influenser från den amerikanska folkmusiken och bluesen förstärker, förunderligt nog, det typiskt svenska hos Bellman och Dan Anderson.
(…)Malin Foxdals sökande efter det egna uttrycket bland folkrock, blues och konstmusik tycks ha nått målet. Malin & Co har lyckats få en alldeles egen berättarteknik i folkmusiken, ofta med en underström av bluesfeeeling.”

 


Bjarnemagazinet, Åstorp

2009-01-29
”(…)Och jag vet inte hur det går till, men mot slutet är man trollbunden. Både av musiken och av texterna, som bärs fram av Foxdals breda register som sångerska. Hon tillhör den där sorten som kan ta fram en berättelse. Två ord räcker sen vill man höra fortsättningen.(…) När hon är som bäst närmar hon sig mörkret i vistraditionen. Den brustna kärleken. Sorgen. Döden. Hon tar genren till en helt nivå genom att väva samman svenskheten med blues, bluegrass och amerikansk folkmusik. Låtarna börjar ofta som små antydningar till musik. Det hyperkompetenta bandet petar lite på sina instrument, som alla verkar vara hundraåriga klenoder. Sedan växer arrangemangen ut och blir oemotståndligt medryckande. Det svänger som satan när det svänger som mest.”
Jesper Bengtsson, Eskilstuna Kuriren

2009-01-28
”Med charm kan man komma långt. Är man dessutom genommusikalisk och kreativ kan man komma hur långt som helst. Malin Foxdal är en dalkulla stadigt förankrad i den svenska folkmusiktraditionen men hon tillåter sig att låna friskt och fritt från andra musikgenrer och lyckas skapa ett eget, personligt uttryck som känns nytt och modernt.(…) Den amerikanska bluegrass och countrysångerskan Gillian Welch har betytt mycket för Malin Foxdal, som har översatt flera av hennes texter till svenska. Allra vackrast är tolkningen av Annabelle, där inlånade Mia Marins fiol driver på och suggestivt frammanar bilden av den oroliga moderns förtvivlan över en förlorad dotter. Hon säger sig också känna igen sin egen historia i låten En enda krona, en av konsertens snabba, medryckande countrylåtar med skön stämsång. De båda sångerskorna har stora likheter och sångerna lägger sig väl tillrätta i Foxdals tappning. Men det är i de svenska visorna som Malin Foxdal briljerar (…)Sången tycks så självklar och helt utan ansträngning trots de många drillningarna och oförutsägbara melodivändningarna och den klart klingande rösten samsas väl med det smeksamma kompet.(…) under kvällens gång visar Malin Foxdal i sina lekfullt nyskapande arrangemang att både hennes röst och de berättande texterna bara berikas av att de olika instrumenten får visa upp sina olika karaktärer av allt från metallisk slide till citterns dova klang.”
Lisbeth Sommarström, Södermanlands Nyheter

2008-05-06
"'Jag längtade' är det senaste tillskottet i den starka beviskedjan för påståendet att Sverige just nu har en uppsjö av eminenta vissångerskor. (…)Malin sjunger utsökt, rent, rytmiskt, med ypperlig artikulation och med en så uppbar vilja att förmedla det hon känner. Lägg till varierande bakgrunder med fina musiker och en god mixning så ser ni att det här är ett säkert kort."
Åke Grandell, Kuriren (Finland)

2008-04-11
”(…) hennes röst har en enorm bredd. Hon blandar suggestivt och effektfullt mörka klanger med ljusa i sina tolkningar av folkmusiken. (…) Den tungsinta svenska vämjelsen får ta plats och det är en förnöjelse att höra Pelle Lindströms munspel i titelspåret. Njut också av Göran Wennerbrandts solo i Den bortsålda – det kanske starkaste kortet på hela skivan. Men älska framförallt Malin Foxdals tonsäkerhet, röst och tonskiftningar. Hon når oanade höjder i en rad spår, och skivan höjer sig ytterligare genom en imponerande skara musiker. En fantastisk debut, som förhoppningsvis når långt utanför folkmusikleden.”
M.J. – KIM # 11

2008-03-13
”Ta det själsliga från den svenska folkmusiken och svep in det i stämningsfyllda sjok av verandafilosoferande och bluesiga tongångar - och resultatet blir Malin Foxdals otvungna debutplatta. (…)Malin Foxdals mjuka och trygga stämma i harmoni med det detaljerade ackompanjemanget skapar en genuint folklig klang, samtidigt som nya uttryck också får utrymme att leta sig in. Medmusiker som Leo Svensson på cello, Emma Reid på fiol och Esbjörn Hazelius på gitarr gör att Jag längtade blir till en stillsam och njutbar upplevelse.”
Lovisa Eriksson, Nya Wermlandstidningen. Betyg: 4 (av 5)

2008-03-11
”Hon har varit med ett tag, strålande sångerskan Malin Foxdal, men det här är skivdebut i eget namn. För den som gillar det folkmusikaliska spår som samtidigt omfamnar en traditionell sång från Äppelbo, Dan Anderssons skogssköna posei och en världsvan syn på instrumentering och arrangemang så är det här fina saker. Den ständigt närvarande strängaspelaren Esbjörn Hazelius, fiolspelaren Lisa Rydberg, gitarristen Göran Wennerbrant med flera gör detta till en helt njutbar produktion. (…)Spring och lyssna.”
Ulf Johansson, Göteborgs Posten. Betyg: 4 (av 5)

2008-02-29
”Det är sällan svensk folkmusik griper tag som här. I sällskap med amerikansk bluegrass och Malins utpräglade känsla för timing får det svenska visarvet nytt liv. Lyssna och rys - av glädje.”
Åsa Brolin, Femina 3/2008

2008-01-23
”Redan efter fem takter infinner sig lyckokänslan: här talar vi musik! (…) här finns folkmusikstilen med broderande koloratur. Men Malin Foxdal glider elegant vidare och snart nog är det bluesigt, munspelet dansar in och var är vi nu…kanske i Louisiana? De olika musikaliska landskapen passerar, medan vi, passagerarna på denna musikaliska road-movie ändå sitter stadigt, vi följer rösten och den bär rakt igenom. (…)Det känns lätt, glittrande, aldrig ansträngt när Malin Foxdal sjunger. Som om hon satt sig en stund i köket och lustsjungit. Ibland är det naket och utlämnande som i ”Hören alla” ibland meditativt vibrerande, men alltid avspänt, ledigt och därmed med en naturlig oslagbar skönhet. (…)”
Inger Alestig, Dagen

2008-01-03
”Malin Foxdal kommer vi att höra mycket av och länge. Titellåten (…)nitar mig direkt (…)När Pelle Lindström träder in med munspel efter några verser blir det som redan var så bra ännu bättre och så fortsätter det skivan igenom. (…)Det är hänförande och som debut alldeles märkvärdigt uppmuntrande, inspirerande och hoppfullt. (…)”
Bengt Söderhäll, Gefle Dagblad. Betyg: 5 (av 5)

2007-12-13
”Folksångerskan Malin Foxdal integrerar stilelement från andra musikaliska miljöer, som för att markera att inga traditioner är givna eller kan mogna i ett isolat. Malin Foxdal skapar ett maximalt laddat uttryck, där blues och country diskret ger det nordiska vemodet relief.”

Magnus Eriksson, SvD

2007-12-13
”(…)Malin Foxdal förenar svensk folksång med amerikansk landsbygdscountry. (…) Ett genidrag att låta Weissenborn-dobroisten Göran Wennerbrandt kompa Malins vackra, likaså fjällbäcksklara röst. (…)”
Bengt Eriksson, SvD

2007-12-04
"Texten är svärtad men fin på ett lite gammaldags sätt och handlar om kärlekens svek. Men ett plötsligt uppåtstigande glissando på ordet "gråt" väcker liv i ett bluesmättat munspel. Och man fattar att bli bedragen är samma sak i trakterna runt Äppelbo i Dalarna som I Nashville eller i Appalacherna i USA.
På sitt lysande debutalbum "Jag längtade" smälter Malin Foxdal samman visa och folkmusik med klangen från den amerikanska myllan. (...) Här gnistrar dobro, slide- och hawaiigitarrer i väven av svenskt fiolspel, i förunderliga berättelser som rör sig mellan vemod och hopp, brustenhet och rus. "Gå och drick en fläkt av höstens vindar", uppmanar hon flyende lätt (någonstans mellan Lena Willemark och Gillian Welch) i Dan Andersson-visan "Vilda gässen flytta", medan hon går på djupet med dennes tungfotat förtrollande troké-rytmer i "En spelmans jordafärd". Jag tycker också mycket om den mörkt rafflande bluegrasskänslan i "Den bortsålda". Och det nästan bländande hoppfulla i "Morgonsol": att varje dag ta ett första andetag, släppa ut korna och vara beredd till att älska - innan "solen sjunker ner i natten".


Martin Nyström, DN. Betyg: 4 (av 5)

2007-11-28
”(…)Sverige upptäckte en ny folk- och visartist i Sofia Karlsson-klass, med samma känslighet, intensitet och starka personliga utstrålning. Tidningsrecensenterna hurrade och kastade baskrarna i luften.”
Kulturredaktionen, Sydsvenskan

2007-11-20
”(…)Ett bluesmunspel, en metallisk national slidegitarr möter en fyllig, kraftfull men samtidigt fjäderlätt fri dalaröst och kraschen är total och skön. (…)hon lyckas stöpa om visorna i en egen unik form, inspirerad av blues och bluegrass. (…)hon gifter ihop de båda blåtonade genrerna blues och svensk folkvisa med en självklar tajming och känsla. (…) Foxdal vågar skaka av sig traditionsoket och släppa loss sin berättarlust och då känns det så där skönt igen.”
Alexandra Ullsten, Lira

2007-11-16
”Äntligen! Först var det Sofia Karlsson som knäckte bubblan av romantik kring finnmarksskalden Dan Andersson. Nu har Malin Foxdal gjort samma sak och det är - befriande. Skivan innehåller svensk folkmusik, främst från Dalarna men även tonsättningar av Edith Södergran. Malins intresse - amerikansk folkmusik och blues - sipprar fram mellan trallarna och horisonten blir ny, intressant. Låten med titelnamnet, blir en av favoriterna. Bluesen blandar sig med dalarött och nyanserna som uppstår - så självklara! i denna traditionella folkvisa, efter Elfrida Olsson från Äppelbo i Dalarna. Detta är en säker solodebut av Malin."
Anita Carlsson, Dalarnas Tidningar. Betyg: 4 (av 5)

2007-11-15
"I Malin Foxdals svenska folkmusik finns en svärta, vilket hörs i titelspåret. När hon sjunger "Då sitter jag i ensamhet och stillar mig med gråt", tar Pelle Lindströms munspel över och låten förvandlas till blues. Genom sitt val av medmusikanter (…) förändras hennes svenska folkmusik, får stänk av americana eller till och med country. Jordigt och skirt samtidigt låter det. Malin Foxdal sjunger dessutom helt makalöst bra, varje ord, varje stavelse får sin egen tolkning."
Katarina Josephsson, Trots allt

2007-11-15
” (…) Hon sjunger med en folksångsteknik med suggestiva tonglidningar, men Malin Foxdal bevarar också traditionen genom att föra den ett steg vidare, genom att integrera stilelement från andra musikaliska miljöer. (…) lätt och känsligt interpunkterad av ekon från andra håll (…) de visar hur fruktbart mötet mellan den nordiska melankolin och den amerikanska söderns musikkulturer kan vara; i alla fall när mötet hanteras med sådan elegans och smakfullhet som hos Malin Foxdal. (…) De ger en klangbotten, en skarpare kontur.
(…) att Dan Anderssons tonsatta dikter, som traditionellt varit själva inbegreppet av manlig vildmarksmelankoli, nu får en kvinnlig tolkningstradition är något av det roligaste som hänt i svensk musik på senare år.
Malin Foxdal gör också en underbar version av »En spelmans jordafärd«. (…) skapar ett maximalt laddat uttryck och en svindlande skönhet som placerar hennes version i nivå med de främsta Dan Andersson-tolkningarna.
Och samma upphöjda skönhet präglar den korta dikten »Vilda gässen flytta«, (…) men uttrycket lika fulländat i sin stramt avklarnade skönhet. Malin Foxdals skiva är utsökt. Genom sin öppenhet och sitt breda tilltal, dock stadigt förankrat i en osviklig stil- och traditionskänsla, är det också en skiva för fler än de mer renläriga folkmusikentusiasterna.”

Magnus Eriksson, Rootsy.nu

2007-11-06
"(…)På Jag längtade har hon börjat förena sina – och våra – folkmusikaliska traditioner med landsbygdscountry från USA. När jag lyssnar så kan jag ana ett gemensamt ursprung långt, långt bakåt i historien.

(…) Visa, folksång och country, svenskt och amerikanskt, profant och koralt förenas både i Malin Foxdals eftertänksamma och innehållsrika, vackra och fjällbäcksklara röst och i musikernas samspel. Ett genidrag att låta Weissenborn-dobroisten Göran Wennerbrandt samspela med bland andra Esbjörn Hazelius, cittern/gitarr, Emma Reid, fiol, och Olle Eriksson, kontrabas/mandolin.

(…) Vilka fantastiska, skönsjungande och personliga folksångerskor vi har!"

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda. Betyg: 5 (av 5)

2007-11-06
”(…) på sin solodebut gör Foxdal klart att hon är på väg att muta in ett alldeles eget område där kärleken till folkvisesången förenas med kongeniala lån från amerikana.(…) framför allt kommer karaktären från Göran Wennerbrandts hesa dobro- och Weissenborn-gitarrer som ett lätt sydstatsdamm över arrangemangen. Resultatet är en lågmäld men helgjuten legering av musikaliska element och dessutom ytterligare ett tecken på hur fantastiskt väl folkmusiksångarna står sig även utanför genrens trängre gränser.”
Jonas Bergroth, Svenska Dagbladet. Betyg: 4 (av 6)

2007-11-01
”(…) på sin solodebut gör Foxdal klart att hon är på väg att muta in ett alldeles eget område där kärleken till folkvisesången förenas med kongeniala lån från amerikana.(…) framför allt kommer karaktären från Göran Wennerbrandts hesa dobro- och Weissenborn-gitarrer som ett lätt sydstatsdamm över arrangemangen. Resultatet är en lågmäld men helgjuten legering av musikaliska element och dessutom ytterligare ett tecken på hur fantastiskt väl folkmusiksångarna står sig även utanför genrens trängre gränser.”
Ulf Gustavsson, Upsala Nya Tidning. Betyg: 4 (av 5)

2007-10-29
”Sveriges nästa stora vis- och folkmusiksångerska har landat. "Jag längtade" är solodebuten, som Malin Foxdal själv arrangerat och producerat. Och allt ljus flödar över hennes röst. (…) sjunger med en närhet, tydlighet, intensitet och personlig utstrålning som är alldeles speciell (…)Hur får man känslor och livserfarenheter att så strömma ut mellan läpparna? Hur når man ned till botten på en text? Hur får man på fem sekunder en ny lyssnare att vässa öronen och sedan sitta kvar trollbunden?
Malin Foxdal är som innerlig, djupdykande sångtolkare av Sofia Karlsson-kaliber. Och hon behöver inte ens instrument omkring sig för att skina (…)
Själva sångerna är traditionella folkvisor(…) med plats för omväxlande solglitter, stilla eftertänksamhet och sorg. Två Dan Andersson-sånger passar perfekt in i samlingen och den som vill ha en snabbkoll på Malin Foxdals kapacitet kan direkt ratta fram "En spelmans jordafärd", som nog får räknas som albumet definitiva höjdpunkt.
(…) Malin Foxdal står här fullständigt rak och självständig i sitt artisteri.(…)”

Alexander Agrell - Sydsvenskan. Betyg: 4 (av 5)

2007-05-31
”(…) Det hon längtade efter måste ha varit att ge uttryck för sina musikaliska idéer där svensk folkmusik möter bluegrass och besläktade stilar från den amerikanska södern. Så självklar, helgjuten och osökt känns nämligen hennes ”cross-over”. (…) I övrigt har Malin Foxdal här utforskat och funnit sin egen stil. (…) Speciellt berömvärd är den ofta omilda och alltid intressanta behandlingen av låtarnas harmonik. Malin Foxdals röst, mig veterligen en av de bästa i svensk folkmusik i dag, har en imponerande bredd. Klara, mörka klanger, ljusa ofta hest beslöjade toner, en fullkomnad tonträff, en väldigt varierad dynamik, en förbluffande lätthet och därtill en naturlig fallenhet för folkmusikaliska tolkningar gör henne värd att lyssna på oavsett sammanhang. Det är tydligt hur väl hon med sin mångfasetterade stämma passar för den amerikanska musikens högt ställda krav på mening och ärlighet i budskapet. (…)Låtarna Vilda gässen flytta och den avrundande Var är den vän - som skulle kunna vara hämtade från Harris/Partons/Ronstadts Trio-skivor – är förhoppningsvis redan skickade till Nashville.
(…) Hazelius spelar tight och Reid med utmärkt känsla och lyhördhet. Andra musiker skäms inte heller för sig. Göran Wennerbrandts slide-solo på Den bortsålda är riktigt läckert, Anna Foxdals kryddar och höjer flera av låtarna ett snäpp och stråkarnas insatser är fyllda av tjära (…) På det hela taget finns bara gott att säga om denna välljudande produktion (…) Året julklapp! (…)”

Petter Terenius, Folkmusik & Dans 6/2007

2007-03-31
”(…) Att lyssna på när Malin sjunger är som att lämna tid och rum. Hennes klarar röst får en att slappna av och försvinna in i sig själv. Vissa melodier får en att känna gräset mellan tårna och solstrålar mot huden medan sången får en att bli varm även inombords. (…)Favoriten är spår tre ”Morgonsol” som får en ganska bestämd rockrecensent att falla pladask.”
Josefine Persson – Dalarnas Spelmansblad 4/2007


”(…)Clas Yngström föddes, om inte med en silversked, så åtminstone med en Strata i munnen. (…)Och det är bara att konstatera att jag blir nockad (…) Det är renodlad blues spirituals från amerikanska södern och referenspunkten är ” O brother where art thou” (…) Yngström visar vilken makalös gitarrist han är i låtar som spänner från riktigt tidig blues fram till nutida traditionsbärare som Eric Bibb. (…)Foxdal sjunger med glödande intensitet och känsla, har femtielva oktaver brett register och väver på ett naturligt sätt in svensk kulning i vissa låtar. Deras uppenbara villkorslösa kärlek till den här musiken sveper med sig mig också (…) Vackert.”
Erik Süss, Arbetarbladet


”(…)En massa röd blueskärlek. (…)Bara att höra honom stämma sin tolvsträngare är en ren njutning. (…)och när de kommer igång kan inget stoppa dem. (…)Clas och Malin kan sin sak, förutom musikaliska själsgåvor visar de prov på dramatiska talanger.(…)”
Åsa Johansson, Falu Kuriren


”(…) Sångerskan Malin Foxdal och gitarristen Clas Yngström bjuder på sig med sådan värme och kunnande. De kompletterar varandra i uttryck (…)Musiken är blues ända inifrån och ut. (…)Detta lilla format av stor musik kan jag tveklöst rekommendera.”

Michael Müller, Producent Musik Gävleborg


”Brorslotten- en stark upplevelse i den gamla traditionen, på den nya vägen.
(...)Det når verkligen fram över scenkanten att Jon och Jonas är med i berättelsen i symbios med Malin som sångerska och engagerande berättare. Jonas och Jon framför musiken så njutbart, känsligt, lyhört och fint. Och Malin har en helt underbar röst som hon använder på ett så tonsäkert och rakt sätt, direkt inifrån sin egen känsla, utan minsta tendens att förställa sig.(...)”

Alf Tangnäs, Dalarnas Spelmansblad


”En sagolik historia om Falu gruva, signerad Malin Foxdal.
(…)Jon Holmén och Jonas Brandin levandegör historien med sin musik. (…)Malin Foxdal är en enastående berättare för sin ålder. Hon fascinerar med historierna om Bergsfrun, Jarvi och Kåre. Det är spännande men också informativt. (…)Foxdal sjunger med eftertryck. Hon visar sin musikalitet. Och hon bjuder på sig själv! (…)Hon vill ge en känslomässig upplevelse till publiken. Det lyckas hon verkligen med! (…)Det är en välgjord men annorlunda musikdramatisk föreställning.”

Roland Pettersson, Dala Demokraten


”(…) Foxdal säljer in historien på bred och ogenerad faludialekt, sensuellt skönsvängande (…) I sångstycken som den folkliga koralen Gryning eller hennes egen Bergsfruns sång är det ingen tvekan om att hon är en av landets mest intressanta folksångerskor. Raka rör och mullig ornamentering! (…) Holmén och Brandin sekonderar med den äran, utan att stå i vägen för själva berättelsen. Skir och tidstypisk opluggad folkgroove, samspelt och innerlig. Det mesta är trions eget verk. Bara det är värt en applåd. (…)
Reidar Sjödén, Falu Kuriren


”(…) När Malin Foxdal berättar och sjunger till Jonas Brandins och Jon Holméns beledsagning är det svårt att vara oberörd. Historien griper tag om sin lyssnare, Malins säkra men dämpade berättarstil fångar publiken. (…) Dess kraft borde räcka till att ta trion till spelställen långt utanför den gamla gruvans råmärken.(…) I varje fall är det en njutning att höra Malins lätt dalmålsfärgade berättande och hennes underbart välintonerade sång i närbild. Jons mandolakickar och Jonas utdragna stråk förstärker intrycket av en synnerligen genomarbetad föreställning. (…) Föreställningen börjar och slutar med en visa av Malin, en visa med omedelbar hitkänsla: I Falu stad. (…) Med hela föreställningen inspelad fungerar cd´n utmärkt för den som annars brukar lyssna på talböcker. Byt därför gärna ut favoritförfattarens senaste mot Brorslotten den passar lika bra i bilen som under stavgången. Som bonus på berättelsen finns en musik som kommer göra bilfärden eller promenaden till en stark upplevelse.”

Gunnar Ternhag, Dalarnas Spelmansblad


”(…)Med stor inlevelse och karisma bär Malin Foxdal ömsom på utpräglad faludialekt, ömsom med sång fram historien med hjälp av lyhört spel av Jon Holmén på mandola och Jonas Brandin på fiol.
Malin Foxdal, som även sjunger med folkrockbandet Electric Folk, är en mycket skicklig folksångare och hennes röst bär på en stark känsla.
Genom den vackert och skickligt uppbyggda berättelsen träder vi in i en förgången värld, där människa och väsen lever nära knutna till varandra. Men det är även en berättelse om godhet, kärlek, utanförskap, främlingsfientlighet och naturens krafter - som kanske inte alltid ska försöka övervinnas.”

Marie Ström, Ljusnan