Recensioner


Alla - 2007:
Jan - Feb - Mar - Apr - Maj - Jun - Jul - Aug - Sep - Okt - Nov - Dec
 

2007-12-13
”Folksångerskan Malin Foxdal integrerar stilelement från andra musikaliska miljöer, som för att markera att inga traditioner är givna eller kan mogna i ett isolat. Malin Foxdal skapar ett maximalt laddat uttryck, där blues och country diskret ger det nordiska vemodet relief.”

Magnus Eriksson, SvD

2007-12-13
”(…)Malin Foxdal förenar svensk folksång med amerikansk landsbygdscountry. (…) Ett genidrag att låta Weissenborn-dobroisten Göran Wennerbrandt kompa Malins vackra, likaså fjällbäcksklara röst. (…)”
Bengt Eriksson, SvD

2007-12-04
"Texten är svärtad men fin på ett lite gammaldags sätt och handlar om kärlekens svek. Men ett plötsligt uppåtstigande glissando på ordet "gråt" väcker liv i ett bluesmättat munspel. Och man fattar att bli bedragen är samma sak i trakterna runt Äppelbo i Dalarna som I Nashville eller i Appalacherna i USA.
På sitt lysande debutalbum "Jag längtade" smälter Malin Foxdal samman visa och folkmusik med klangen från den amerikanska myllan. (...) Här gnistrar dobro, slide- och hawaiigitarrer i väven av svenskt fiolspel, i förunderliga berättelser som rör sig mellan vemod och hopp, brustenhet och rus. "Gå och drick en fläkt av höstens vindar", uppmanar hon flyende lätt (någonstans mellan Lena Willemark och Gillian Welch) i Dan Andersson-visan "Vilda gässen flytta", medan hon går på djupet med dennes tungfotat förtrollande troké-rytmer i "En spelmans jordafärd". Jag tycker också mycket om den mörkt rafflande bluegrasskänslan i "Den bortsålda". Och det nästan bländande hoppfulla i "Morgonsol": att varje dag ta ett första andetag, släppa ut korna och vara beredd till att älska - innan "solen sjunker ner i natten".


Martin Nyström, DN. Betyg: 4 (av 5)

2007-11-28
”(…)Sverige upptäckte en ny folk- och visartist i Sofia Karlsson-klass, med samma känslighet, intensitet och starka personliga utstrålning. Tidningsrecensenterna hurrade och kastade baskrarna i luften.”
Kulturredaktionen, Sydsvenskan

2007-11-20
”(…)Ett bluesmunspel, en metallisk national slidegitarr möter en fyllig, kraftfull men samtidigt fjäderlätt fri dalaröst och kraschen är total och skön. (…)hon lyckas stöpa om visorna i en egen unik form, inspirerad av blues och bluegrass. (…)hon gifter ihop de båda blåtonade genrerna blues och svensk folkvisa med en självklar tajming och känsla. (…) Foxdal vågar skaka av sig traditionsoket och släppa loss sin berättarlust och då känns det så där skönt igen.”
Alexandra Ullsten, Lira

2007-11-16
”Äntligen! Först var det Sofia Karlsson som knäckte bubblan av romantik kring finnmarksskalden Dan Andersson. Nu har Malin Foxdal gjort samma sak och det är - befriande. Skivan innehåller svensk folkmusik, främst från Dalarna men även tonsättningar av Edith Södergran. Malins intresse - amerikansk folkmusik och blues - sipprar fram mellan trallarna och horisonten blir ny, intressant. Låten med titelnamnet, blir en av favoriterna. Bluesen blandar sig med dalarött och nyanserna som uppstår - så självklara! i denna traditionella folkvisa, efter Elfrida Olsson från Äppelbo i Dalarna. Detta är en säker solodebut av Malin."
Anita Carlsson, Dalarnas Tidningar. Betyg: 4 (av 5)

2007-11-15
"I Malin Foxdals svenska folkmusik finns en svärta, vilket hörs i titelspåret. När hon sjunger "Då sitter jag i ensamhet och stillar mig med gråt", tar Pelle Lindströms munspel över och låten förvandlas till blues. Genom sitt val av medmusikanter (…) förändras hennes svenska folkmusik, får stänk av americana eller till och med country. Jordigt och skirt samtidigt låter det. Malin Foxdal sjunger dessutom helt makalöst bra, varje ord, varje stavelse får sin egen tolkning."
Katarina Josephsson, Trots allt

2007-11-15
” (…) Hon sjunger med en folksångsteknik med suggestiva tonglidningar, men Malin Foxdal bevarar också traditionen genom att föra den ett steg vidare, genom att integrera stilelement från andra musikaliska miljöer. (…) lätt och känsligt interpunkterad av ekon från andra håll (…) de visar hur fruktbart mötet mellan den nordiska melankolin och den amerikanska söderns musikkulturer kan vara; i alla fall när mötet hanteras med sådan elegans och smakfullhet som hos Malin Foxdal. (…) De ger en klangbotten, en skarpare kontur.
(…) att Dan Anderssons tonsatta dikter, som traditionellt varit själva inbegreppet av manlig vildmarksmelankoli, nu får en kvinnlig tolkningstradition är något av det roligaste som hänt i svensk musik på senare år.
Malin Foxdal gör också en underbar version av »En spelmans jordafärd«. (…) skapar ett maximalt laddat uttryck och en svindlande skönhet som placerar hennes version i nivå med de främsta Dan Andersson-tolkningarna.
Och samma upphöjda skönhet präglar den korta dikten »Vilda gässen flytta«, (…) men uttrycket lika fulländat i sin stramt avklarnade skönhet. Malin Foxdals skiva är utsökt. Genom sin öppenhet och sitt breda tilltal, dock stadigt förankrat i en osviklig stil- och traditionskänsla, är det också en skiva för fler än de mer renläriga folkmusikentusiasterna.”

Magnus Eriksson, Rootsy.nu

2007-11-06
"(…)På Jag längtade har hon börjat förena sina – och våra – folkmusikaliska traditioner med landsbygdscountry från USA. När jag lyssnar så kan jag ana ett gemensamt ursprung långt, långt bakåt i historien.

(…) Visa, folksång och country, svenskt och amerikanskt, profant och koralt förenas både i Malin Foxdals eftertänksamma och innehållsrika, vackra och fjällbäcksklara röst och i musikernas samspel. Ett genidrag att låta Weissenborn-dobroisten Göran Wennerbrandt samspela med bland andra Esbjörn Hazelius, cittern/gitarr, Emma Reid, fiol, och Olle Eriksson, kontrabas/mandolin.

(…) Vilka fantastiska, skönsjungande och personliga folksångerskor vi har!"

Bengt Eriksson, Ystads Allehanda. Betyg: 5 (av 5)

2007-11-06
”(…) på sin solodebut gör Foxdal klart att hon är på väg att muta in ett alldeles eget område där kärleken till folkvisesången förenas med kongeniala lån från amerikana.(…) framför allt kommer karaktären från Göran Wennerbrandts hesa dobro- och Weissenborn-gitarrer som ett lätt sydstatsdamm över arrangemangen. Resultatet är en lågmäld men helgjuten legering av musikaliska element och dessutom ytterligare ett tecken på hur fantastiskt väl folkmusiksångarna står sig även utanför genrens trängre gränser.”
Jonas Bergroth, Svenska Dagbladet. Betyg: 4 (av 6)

2007-11-01
”(…) på sin solodebut gör Foxdal klart att hon är på väg att muta in ett alldeles eget område där kärleken till folkvisesången förenas med kongeniala lån från amerikana.(…) framför allt kommer karaktären från Göran Wennerbrandts hesa dobro- och Weissenborn-gitarrer som ett lätt sydstatsdamm över arrangemangen. Resultatet är en lågmäld men helgjuten legering av musikaliska element och dessutom ytterligare ett tecken på hur fantastiskt väl folkmusiksångarna står sig även utanför genrens trängre gränser.”
Ulf Gustavsson, Upsala Nya Tidning. Betyg: 4 (av 5)

2007-10-29
”Sveriges nästa stora vis- och folkmusiksångerska har landat. "Jag längtade" är solodebuten, som Malin Foxdal själv arrangerat och producerat. Och allt ljus flödar över hennes röst. (…) sjunger med en närhet, tydlighet, intensitet och personlig utstrålning som är alldeles speciell (…)Hur får man känslor och livserfarenheter att så strömma ut mellan läpparna? Hur når man ned till botten på en text? Hur får man på fem sekunder en ny lyssnare att vässa öronen och sedan sitta kvar trollbunden?
Malin Foxdal är som innerlig, djupdykande sångtolkare av Sofia Karlsson-kaliber. Och hon behöver inte ens instrument omkring sig för att skina (…)
Själva sångerna är traditionella folkvisor(…) med plats för omväxlande solglitter, stilla eftertänksamhet och sorg. Två Dan Andersson-sånger passar perfekt in i samlingen och den som vill ha en snabbkoll på Malin Foxdals kapacitet kan direkt ratta fram "En spelmans jordafärd", som nog får räknas som albumet definitiva höjdpunkt.
(…) Malin Foxdal står här fullständigt rak och självständig i sitt artisteri.(…)”

Alexander Agrell - Sydsvenskan. Betyg: 4 (av 5)

2007-05-31
”(…) Det hon längtade efter måste ha varit att ge uttryck för sina musikaliska idéer där svensk folkmusik möter bluegrass och besläktade stilar från den amerikanska södern. Så självklar, helgjuten och osökt känns nämligen hennes ”cross-over”. (…) I övrigt har Malin Foxdal här utforskat och funnit sin egen stil. (…) Speciellt berömvärd är den ofta omilda och alltid intressanta behandlingen av låtarnas harmonik. Malin Foxdals röst, mig veterligen en av de bästa i svensk folkmusik i dag, har en imponerande bredd. Klara, mörka klanger, ljusa ofta hest beslöjade toner, en fullkomnad tonträff, en väldigt varierad dynamik, en förbluffande lätthet och därtill en naturlig fallenhet för folkmusikaliska tolkningar gör henne värd att lyssna på oavsett sammanhang. Det är tydligt hur väl hon med sin mångfasetterade stämma passar för den amerikanska musikens högt ställda krav på mening och ärlighet i budskapet. (…)Låtarna Vilda gässen flytta och den avrundande Var är den vän - som skulle kunna vara hämtade från Harris/Partons/Ronstadts Trio-skivor – är förhoppningsvis redan skickade till Nashville.
(…) Hazelius spelar tight och Reid med utmärkt känsla och lyhördhet. Andra musiker skäms inte heller för sig. Göran Wennerbrandts slide-solo på Den bortsålda är riktigt läckert, Anna Foxdals kryddar och höjer flera av låtarna ett snäpp och stråkarnas insatser är fyllda av tjära (…) På det hela taget finns bara gott att säga om denna välljudande produktion (…) Året julklapp! (…)”

Petter Terenius, Folkmusik & Dans 6/2007

2007-03-31
”(…) Att lyssna på när Malin sjunger är som att lämna tid och rum. Hennes klarar röst får en att slappna av och försvinna in i sig själv. Vissa melodier får en att känna gräset mellan tårna och solstrålar mot huden medan sången får en att bli varm även inombords. (…)Favoriten är spår tre ”Morgonsol” som får en ganska bestämd rockrecensent att falla pladask.”
Josefine Persson – Dalarnas Spelmansblad 4/2007